primulaveris

Fransmännen och deras förhållande till mat och vin är ju en historia för sig. Jag älskar själv både det ena och det andra, men har fastnat lite i ett märkligt konsumtionsträsk.

Visst jag har alltid gott vin och en ostbit hemma, jag äter ju en hel del frukt, så det är lätt att förse sig med dessa varor, hela dalen är ju som paradiset självt med persikor, aprikoser, körsbär, jordgubbar och inte minst den rödgula melonen med grönt skal, saftig och god.

Det finns ingen ugn, visserligen är inte det livsnödvändigt, men jag inser att jag lagar mycket mat i min ugn hemma, för jag saknar den nu. Så alla läckra grönsaksrätter jag skulle ha lagat i ugnen, blir max en ratatouille på spisen, och sedan inget mer. Annars blir det mest sallader och kallskuret och ost förstås!

Jag har däremot utvecklat en vurm för desserter. Desserter i små burkar. Dessa återfinnes i sådan riklig mängd att man inte till slut förstår eller ser vad som är vad.

Jag har nu börjat orientera mig bland cremedesserterna parallellt med fruktyoghurten. Jag har provat chokladmousse, chokladcreme, chokladfondant och chokladpudding samtliga av flera märken och av många olika tillverkare. . Motsvarande för creme caramel, tom en variant som man skulle ställa in under grillen i några minuter...cremer med smak av mocka, kola, vanilj och kaffe. Alla med mer eller mindre grädde och socker och sirap och...

För att inte tala om alla dessa fruktyoghurtar. När man ser reklamen på TV så förstår man att denna produkt i princip tar hand om din hälsa, liksom att den skänker livsnjutning och att den bevisar att du tar hand om dina barn som du ska. Den hjälper dig att gå ner i vikt och den hjälper dig att få din mage att må bra, den hjälper dig också att få i dig alla vitaminer.

Jag har hunnit prova en hel del av alla dessa, för i min nit att försöka höja kvaliteten på min föda, har jag strukit godis och choklad. Och jag kan inte baka fruktpajer i - nej just det -ugnen - så då har jag lurat i mig själv att de små burkarna är bättre för mig än godiset.

Fan trot. Men jag kommer alltid hem med ett urval och klämmer i mig ett par tre stycken varje kväll, till dessert.

Dagens burk av franska desserter...blir dagens clou!

Jag har hittat ett fält med solrosor! Inte så att de växte tätt , men de utgjorde vackra utropstecken. Jag vågade inte plocka en hel bukett, även om jag ville, bäst att vara försiktig med bönderna och markägarna. Det är inte Sverige med din allemansrätt .Än så länge har det gått bra, jag vinkar alltid glatt och hälsar om vi är på nära avstånd om jag möter nån på traktor eller så. De känner nog igen mig -och  Hjördis förstås - och promenerar med hunden är inte nåt man gör heller. Har inte blivit utskällda ännu...av andra än bastarderna förstås.

Jag har också tittat på andra boenden - inte med nån större framgång för det kostar skjortan!

Min ängel Clotilde kopplade ihop mig med en österrikiska med ett fantastiskt hus med pool, inte långt från Clotilde. Men ack - vad det skulle kosta mig vågade jag inte ens fråga. Det är så intressant hur man bygger här, finns förstås skäl till det men ändå. Manshöga murar, grindar och små fönster och tjocka murar. Ingen insyn alls, inga stora fönster med utsikt. Små fönstergluggar och instängda trädgårdar.

Likaså örnboet eller den anläggning som Roland hade, otroligt vilket ställe. Fint visst, men inte för mina behov egentligen. Jag behöver lite förströelse också, som TV t ex. Jag tittar ju alltid på TV om jag är hemma och det är jag ju...mitt sociala liv är inte så utvecklat ännu...

Men jag hoppas att det ska komma att utvecklas lite grann i alla fall.

Idag har jag plockat en hel bukett med solrosor. Det fanns ju mindre modeller som passari den enda lilla vas som finns här. Fantastiskt! Det känns lyxigt och annorlunda!

Gjorde en evert idag, for iväg för att bara köpa bröd och kom hem en timma senare efter en ofrivillig rundtur. Blev bryskt stoppad hundra meter från boulangeriet i Viens, min närmsta by med denna facilitet. Fick köra en nedre väg och kunde köra med nöd och näppe genom byns smala gränder.Men hur skulle jag ta mig tillbaka? Den väg som är genast var ju stoppad.

Nu vet jag ju att det finns många olika vägar kors och tvärs men jag kan inte påstå att jag egentligen vet hur de slingrar sig. Detta bekräftades tydligt nog när jag skulle ta en annan väg hem...en timme tog det att köpa ett ynkligt litet bröd.

Jag har sått örtfröer för första gången i livet. Ja visst har jag försökt så baslika i krukor till husbehov, men det har inte blivit den rika skörd jag hoppats.
Många är de som utropat på tal om att odla basilika:
- OH det växer som ogräs! Man vet inte vad man ska göra med allt till slut!
Kul för dem jag har absolut inte lyckats. Ännu. Jag har inte givit upp!
Friskt mod!

När skylten med "Apt" dök upp, alldeles utan förvarning, brast jag i gråt. Att se slutet på denna långa resa blev bara för mycket. Den gamla axelskadan eller inflammationen i musklerna eller vad det nu än var, hade gett sig till känna lagom innan den långa körningen från Stockholm ner till Provence. Men nu var det slut på eländet.

230 mil i den hyfsat fräscha Forden, trots luftkonditionering och hela bakluckan för Hjördis, med hela rutten utskriven från nätet, hade inte varit utan möda.

NU är vi snart framme sa jag uppmuntrande till Hjördis, nu ser vi snart slutet på att sitta i bilen hela dagarna. Snart kan du få springa igen, inte bara bli rastad på en vägkrog, med smala remsor av gräs i bästa fall.

Efter att ha kört av motorvägen blev det påtagligt att vi var på landet. Vi for längs en smal väg kantad av fält och åkrar, det urbana inslaget påtagligt frånvarande. Vingårdar och fruktodlingar. Olivträd. Lavendelfält.

Jag hade i sista stund hittat kartor på nätet i mindre skala som visade småvägarna i området, så jag hade en god uppfattning om hur jag skulle köra. Välsignade fransmän, de kan i alla fall sätta ut skyltar! Något som den svenska småstaden inte alltid lyckades med.

Apt var sista staden längs min väg enligt både Internet och Charoline, och den var lagom stor som kan kunde köra längs med ,i utkanten av och de sista kilometrarna upp mot den "hameau" där mitt tillfälliga boende låg. Slingrande vägar längs bergssidorna, på sina håll ganska smala i mitt tycke, men jag intalade mig milt och lugnande att det går ju alltid bra om jag tar det lugnt...

Parkering med en röd 2CV och några gamla stenhus, målet var nått! Jag bultade med kraft på den bastanta trädörr bakom vilken Pussy enligt uppgift skulle bo. Hallå, hallå ropade jag. Telefonen hade laddat ur under resan så jag kunde ju inte ringa henne, men nu var jag ju här, inte så sent heller. Det var inte ens middagstid, klockan var runt 19 på kvällen. En rufsig kalufs med illrött hår och ett rynkigt ansikte med ett uttryck av yrvaken undran, Bonjour ropade jag. Mindes hur svårt jag hade haft i mina yngre dar att få till det rätta hurtiga franska tonfallet. Det är Annis, Charolines väninna! Tanten vacklade till, jag mår inte bra mumlade hon, jag visste inte att ni skulle komma och det är nåt strul med pengarna. Kom in kom in, jag låg och vilade. Jag klev in i hennes dunkla rum, med en starkdoft av enris eller var det cannabis? Jag visste ju sedan förut att det var rätt vanligt här att man tände på både det ena och det andra..

Här, tala med Chloe, min dotter, sa rufset och gav mig sin mobil. Det är hennes lägenhet du ska hyra.

Hallååå, sa rösten, alltså Charoline har inte lyckats få över några pengar, jag är inte så glad och vet inte vad jag ska göra nu. Jamen ring henne då, sa jag med viss möda, att min franska skulle vara så trög att få ur sig var en missräkning. Tyvärr sa jag till Pussy, så är min telefon urladdad och saknar täckning verkar det, annars skulle jag ringa henne direkt själv. Men jag har givit henne summan i Sverige, så vad mig anbelangar så är saken löst. Nåja, det var i alla fall andemeningen i vad jag försökte säga, med stapplande ordföljd och en accent som förmodligen var gräslig. Jag orkade inte mer nu...ont hade jag och trött var jag och nu ville jag bara ta ett glas vin och äta en bit bröd med ost och bara njuta av att jag var framme.

Natten var inte vad jag drömt om, en stenhård säng och med mina problem att sova i vanliga fall men jag hade i alla fall tiden framför mig att få lite ro.

Byn låg en bit upp längs en dalgång, inte så brant, jag tog första bästa väg/stig som tycktes leda ut från byn på morgonpromenaden. Den gick uppåt.

Vad det doftade! Det första starka intrycket av Provence var alla lukter! Det var överväldigande grönt och det vilade en stark aromatisk doft över alltihopa. Vi gick längs en grusväg, eller snarare en traktorväg, där jag inte gärna skulle köra med bil. Fält kantade vägen som slingrade sig uppåt, för det var kraftigt kuperat - det var ju klart, vi var ju i en bergstrakt. Jag kunde äntligen släppa lös min följeslagare Hjördis, som mycket glad i hågen och med kroppen sprittande av lust sprang iväg längs vägen uppåt. Ahh, pustade jag också, träning lär jag ju få utan vidare, med denna lutning under promenaderna.

Det växte vallmo på fälten, mängder av blommor jag inte visste namnet på och plötsligt stora kvastar med gula blommor, nån slags buske som doftade mimosa. Det var i alla fall vad jag tyckte att det liknade. På andra ställen doftade det lavendel förstås, nu var jag inte på någon sådan odling, men några buskar här och där spred sin lite mättade doft. Jag sniffade under hela promenaden och det var en oförglömlig upplevelse. Jag försökte ta bilder med mobilen, det var ju en ganska bra kamera i nya telefonen, men det var förstås svårt att plåta de vyer som öppnade sig, med de branta gröna slänterna och dalarna och de långa avstånden. Solen lyste med viss styrka men var ungefär lika varm som hemma, så det kändes faktiskt bra!

Väl tillbaka igen i det lilla huset, inrett på höjden, i tre plan, med strålande utsikt åt en stenmur, med lite kyla i, kan vara bra att bo i om det blir sådär hett senare under sommaren.

Dagen skulle ägnas åt att skaffa ett betalkort med fransk teleoperatör och att följa med Chloe till Maryse, Cs sambo, där hon skulle få sina pengar i handen och vi med gemensamma krafter skulle ta av den takbox och den rulle med vattenledningar som trängts med oss i bilen ända från Sverige.

Jag hade erbjudit mig att transportera ner vad jag kunde och Charoline följde ju med till Göteborg som utgjorde vår första etapp vilket ledde till att hon fick med den sista rullen trots att jag sagt nej först. Hon gav sig ju inte i första taget för att få som hon ville, något som jag skulle inse var ett viktigt inslag i Cs karaktär, på gott och ont.

Med stor tillförsikt hoppade vi in i bilen, Hjördis och jag. Jag visste precis hur jag skulle köra och nu skulle vi utforska Apt! Jag hade sett en parkering i vad jag trodde var utkanten på stan och där skulle vi stå hade jag bestämt. Det var en bra tanke och vi parkerade där jag tänkt, anträdde vår upptäcktsfärd via en liten bro, över en torr flodbädd och voilà! Apt och Provence här kommer vi!

Alltså om man går i en riktning och sedan bestämmer sig för den motsatta borde man väl komma tillbaka där man började?! Vi var hopplöst förlorade i den lilla staden, Hjördis och jag. Vi hade klivit rätt in i den centrala delen, en stenlagd gata och småhus, vi flanerade längs Rue de Marchand och hade det trevligt. Telefonen var fixad och jag var nu utrustad med ett franskt abonnemang i min gamla mobil. Smart tyckte jag självbelåtet. Det blir ju för dyrt att alltid ringa via Sverige, dessutom betalade jag då själv både ut- och inkommande samtal. Vi hade hittat utkanten av andra änden av stan, åtminstone trodde jag det, och där hade vi satt oss på ett café och beställt en café au lait. Med viss ansträngning skickade jag ut sms med mitt nya nummer och smsade lite med möjabekanta.  Jag var nöjd med att jag kände mig väl till mods, något som jag mer och mer i livet tolkat som min intuition om att allt står rätt till.

För vilken gång i ordningen jag gick längs parken visste jag inte längre, jag hade frågat om hjälp med riktningen också. Såklart, det var ju nåt jag lärt mig, att inte envisas med att försöka själv...tidsödande och tjurskallig metod som brukade kosta massor av skoskav och onödigt lidande. Jag resignerade till slut och bestämde mig för att inta min första provencalska lunch innan jag ånyo skulle söka min väg.

En utmärkt lunch, i alla fall förrätterna, som var en liten buffé med godsaker på. Jag gjorde en upptäckt; en halv flaska vin var på tok för mycket för lunchen, jag blev lite snurrig av så mycket, nästa gång får det bli en kvartsflaska....Men det går att lämna efter sig...tok heller! Här skulle kruset tömmas, det var ju betalt. Varmrätten var inte nån höjdare, men jag var ju tvingad att bryta mina föresatser om Hjördis bordsskick och matvanor eftersom jag inte hittade bilen där hennes mat fanns - Hjördis fick merparten av stuvningen med polenta.

Suck. Om jag bara visste var jag var så skulle livet vara perfekt. Jag smsade lyckligt mätt till Möja om min status.

Men där var ju bron och där står ju bilen och där ligger parken ju! Jag hade intagit min lunch på samma sida av stan där också bilen stod. Det var ju bra men hur kunde jag vara så snurrig?! Nå. Allt väl.

En supermarché i Frankrike hade jag umgåtts med förr. Den är alltid överlastad med så mycket olika artiklar att man blir alldeles yr. Alla dessa ostar, alla dessa yoghurtsorter...

Jag hade sett det förr och jag visste att det gällde att inte tycka att allt såg så gott ut för ett otränat öga och plocka med sig halva affären. Men en skiva anklevermousse - det gick inte att motstå. Då måste vi ha valnötter...och Sauternes. Jag dreglade i tanken över all godsaker jag skulle trycka i mig. Brödet var lika gott som jag minns det, och vinerna var lika många som ett mindre systembolag i Sverige. Förstås.

Stönande av stress och över min elaka axel rafsade jag igenom baksätet och golvet i bilen igen. Nä, det fanns ingen nyckel till den förbaskade takboxen. Non sa jag till Maryse och Chloe, jag ser hur Cs syrra kastar nyckeln på golvet i baksätet men den är inte där... Vi ringer sa Maryse. Vi tågade tillbaka till huset med rullen som legat inne i bilen mellan oss och jag försökte hitta numret till C. Suck. Efter många signaler svarar hon - hon låter som hon tittat noga och försökt gissa sig till vad den som ringer vill - jag förklarar situationen och nej! Det fanns ingen nyckel! Den hade forcerats med våld och voilà! Det gällde att rucka på tingesten.

Vi återgick till att med vilja försöka forcera eländet på taket och Chloe var mest negativ av oss - nej det här skulle inte gå! Det kunde man ju se sa hon bestämt. Då måste man bryta upp låset och då förstör man det. Voilà!

Maryse bjöd på kaffe i huset, som visade sig vara en byggarbetsplats men som troligtvis skulle bli väldans trevligt när det blev klart. En trädgård fanns det också. Liksom en trevlig hund, en Cocker Spaniel som Hjördis entusiastiskt busade med. Cockern som hade utsett Maryse till sin matte åtminstone under sommaren, var glad och trevlig.

Jaa, sa jag, jag återkommer, ska vi säga måndag? Så kanske jag hinner prata med Cs syster.

Så tar vi lite mer tid på oss. Jag var trött och hungrig, klockan närmade sig 21 och jag hade ännu inte vant mig vid vare sig franska matvanor eller den hårda sängen som väntade mig.

Allez, à toute à l'heure! Jag vinkade farväl med mitt åbäke kvar på taket och försökte följa efter Chloes Mercedes som for iväg som en missil längs vägarna.

Vad gnäller Chloe om? tänkte jag surt. Hon gnäller över att hon fått för lite betalt och försökte få mig att sätta ett tak och se vad jag kunde få för pengarna. Jag längtade intensivt efter att få prata med Charoline om denna mentalitet så typisk fransk och så svår att förstå, åtminstone för mig. Åtminstone ännu så länge.. Om hon nu vill ha mer betalt varför hyr hon inte till turister med allt vad det innebär, men då kanske hon skulle ha tömt soporna och städat toan, den också typisk fransk av dålig kvalitet och inte ordenligt skurad på åratal. Jag har pratat med henne 2 gånger och bägge gångerna tjatar hon om pengar. Jag hade ju inte instruerat C hur mycket jag var beredd att betala. Säkert var att jag hade räknat med mer, men då kanske också trevligare...eller åtminstone renare.

Jag antog att C hade tyckt att det helt enkelt inte var värt mer och att man hjälper väl sina vänner...men vad visste jag. Frågan var öppen tills C kom ner i slutet av månaden.

Jag hade varit i Luberon i två dagar...det gällde att inte försöka dra för stora växlar på dessa saker. Det VAR vackert! Det VAR helt klart värt att undersöka som möjlighet för Hjördis och mig. Det var inte tristare än Möja, mitt öparadis där  jag inte trivdes  längre, pga den sociala tillvaron där. Man måste kunna upptäcka nya saker i livet, nya paradis kan vänta bakom hörnet.

Lördagar är marknadsdag i Apt. Trevligt! Pussy hade meddelat att så var fallet och att det började på morgonen och att man inte skull vänta för länge med att åka ner eftersom det skulle bli ont om parkering.

Efter vår morgonpromenad längs kullarna så rullade vi nedåt, till den stad jag trodde jag kunde orientera mig i. Lite övermaga visade det sig.

Efter att ha skrapat bilen mot en lastbil hittade vi trots allt en parkeringsplats. Fransmän är annars bra på att hitta kreativa platser, på trottoarer och andra just då lediga områden, där bilen får stå. Jag visste nu ändarna på Apt och i vilken av dem bilen stod och den stod på en riktig ruta! Inget kunde nu stoppa oss.

Hjördis uppträdde som en exemplarisk shoppinghund, hon kryssade vant mellan knän och köer och undersökte alla öppna dörrar som kanske dolde snälla människor med ätbara saker i händerna som godmodigt gavs bort.

Många tyckte att hon var mycket vacker! Beau chien! En del var rädda för henne, men i de flesta fall kan man inte klaga vare sig på uppmärksamheten eller servicen med vatten i skål på caféer och restauranter. Helt klart var vi ensamma om vår särprägel, ingen dalmatiner siktades under marknaden i Apt!

Det fanns mycket att titta på och mycket att köpa. Nu gällde det igen att inte förblinda sig på allt som bjöds och ta i för mycket. Jag kunde inte köpa bröd på flera kilo med min konsumtion, visserligen fransk så tillvida att brödet alltid ackompanjerade måltiderna, men inte i sådana mängder! Ostar likaså...när osten kom på bordet var jag oftast redan mätt.

Jag mötte Pussy och grannen, den ena hälften av ett rart yngre par, och kindpussade rutinerat, och Pussy föreslog en aperitif lite senare på ett Café som låg...och hette....

Just det, det hittades aldrig. I varje fall inte den dagen. Sedan visade det sig vara just det café där jag intog min första café au lait i Apt...

Jag träffade också Maryse som var i sällskap med en tyska. Hon föreslog att jag skulle komma med takboxen lite tidigare på måndagen så kunde vi äta tillsammans.

Vilket gav mig en anledning att köpa lite mer, både bröd och ost - jag kunde ju ta med mig till lunchen på måndag!

Min axel som bråkat med mig de senaste två veckorna gav inte med sig. Jag gav mig själv ett heligt löfte att ta hand om denna elaka värk snarast. Pussy surade när vi möttes senare på lördagen eftersom hon hade ju sagt namnet på caféet flera gånger...pfiu.

Att få känna sig så dum och klumpig för att man hör själv vilken hemsk accent man har, orden finns men de skall böjas också...förbaskade grammatik hur var det nu..? Det blir som ett handikapp, jag hade sedan jag kom hit inte ens hört någon svenska, ännu mindre talat,  ja med Hjördis då, några enstaka ord, annars tittade jag på TV där de precis som jag mindes det, dubbade allt och man var tvungen att höra amerikanska skådespelare prata franska. En upplevelse jag kan vara utan.

Lågvattenmärket blev när jag skulle titta på en film med Jean Gabin, den gamle hjälten, en stor stjärna, visserligen död men i sina dar...Det var en film från 40-talet. Jag förstod inte ett ord vad han sa - va?? Hur kom detta sig??? Hela dialogen byggde på ett slags gammalmodig slang, föga använd idag. Det vore som om man skulle se en gammal svensk film med Elof Ahrle som hela tiden pratar i termer av Tjenare - va raspar skorpan?

Att låtsats som man förstår trots att man faktiskt inte gör det är en teknik som sällan lönar sig. Men bara för att få slippa verka dum - igen - så håller man färgen. Suck. Det straffar sig oftast.

Jag lyckades ställa en rak och tydlig fråga till Pussy - visste hon någon som kunde hjälpa mig med min axel? Fransmännen är duktiga på alla möjliga sorters terapier och behandlingar, homeopati och piller. Nu är jag öppen för att prova det mesta som inte innebar sprutor. Jag hade också goda erfarenheter av alternativa behandlingar liksom att det ibland inte fungerade alls, men de skadade aldrig heller. Skolmedicinen med sin sjukgymnastik och cortisonsprutor ville jag inte utsätta mig för.

Pussy ilade genast till min hjälp, hon tog fram sin tummade bok om hur man hittar rätt homeopatiska piller och gav mig massageolja. Jag slök lydigt de pyttesmå pillerna och försökte gnida in lite olja på skulderbladet - anatomiskt svårt.

Vad mer var, hon bokade en tid med en terapeut som sysslade med kinesisk

medicin och akupunktur, vilket visade sig vara en välsignelse.

Men först skulle vi på utflykt - till Banon, en liten by där man bl a tillverkade getost och som var beläget högre upp i Vaucluse.

Vi tog Forden, hennes bil var lite krasslig och jag föredrog att Hjördis kunde vara på sin plats istället för att studsa runt i ett baksäte.

Ah - utbrast hon när jag skruvade på luftkonditioneringen, mycket allvarlig för miljön! Borde förbjudas! Jaså, sa jag, det har jag aldrig hört, men det är varmt idag och jag har särskilt köpt bilen med det för Hjördis skull. Något hon muttrande åhörde.

I Banon intogs en kaffe, denna stärkande och uppiggande dekokt som kunde få en vakna till liv en sömnig varm dag. Där träffade vi Julien, en ganska snygg karl i min ålder, som Pussy kråmande och skälmskt undrade om vi inte kunde besöka? På hans odling?

Skumpande tog vi oss ner från Banon, ostaffären var tyvärr stängd, det var ju lunchtid - en tid då alla anständiga människor intog sin måltid och verkligen inte hade möjlighet att göra något annat.

Rakt ut i naturen tycktes mig färden till Juliens lavendeljordbruk - här kan du bara släppa din hund, sa Pussy, det finns katter men de lär ju fly så fort hon kommer, precis som i byn hemma. Ett ödesdigert tips.

Ett vackert gammalt hus och oceaner av lavendelfält - underbart vackert! Nära de höga bergen som tornade upp sig bakom sceneriet. Jag lät villigt Hjördis skutta rakt ut och glad i hågen springa mot huset, där det säkert som vanligt väntade snälla människor som skulle bli glada över att träffa henne. Jag följde strax efter. På trappan satt en yngre kvinna med två små barn och Hjördis satte full fart uppför trappan - där hon möttes av en katt, mindre än hälften så stor som hon, som med sin lilla ynkliga tass gav Hjördis en rejäl smäll rakt över nosen och fräste som en tigerhona. Hjördis skällde exalterat - nämen det är ju bara jag - Hjördis - och jag älskar katter!  Ack nej - här skulle ingen klumpig jycke komma in! Basta! Vänstertass, högertass!  Sock!

Åh ropade Julien och modern, hon har kattungar, ta genast bort hunden!

Sammanbitet drog jag Hjördis därifrån, mer rädd att hon skulle få ögonen urrivna än att kattungarna skulle hamna i käftarna på min hund.

Resten av besöket tillbringade Hjördis med att stå fastbunden vid ett träd en bit från huset och ömsom skälla ömsom gnälla. De små barnen, som med oförväget tålamod bar de små kattungarna genom att ta rejält tag om halsen med båda händerna och sätta dem vid en skål med vatten. Det såg rysligt ut och jag undrade om kattmamman verkligen insåg vilken risk för de smås liv dessa minibestar utgjorde.

Besöket förbryllade mig, eftersom Julien minst sagt verkade mest irriterad över närvaron och jag bestämde mig för att strunta i alltihop och tog Hjördis på promenad längs lavendelfälten, väntande på signal från Pussy att vi kunde anträda färden hemåt.

Plötsligt öppnades himlen och regnet vräkte ner, inom kort började det blixtra och åska. Faktiskt i en helt egen dimension, maken till oväder hade jag sällan upplevt. Vi stod i köket och sippade på varsin kopp lavendelte och Julien kom infarande. Stå inte där, skrek han. Upp på trägolvet - halva rummet var belagt med plankor och andra halvan, där spisen stod, var stenlagt. Det kan blixtra mellan ledningarna! Det klickade till i elmätaren och jag antog att elen gick, inte en helt obekant företeelse för mig från min ö. Vi åker hem, sa jag till Pussy.

Men det öser ju ner - kan vi vänta tills det västa gått över ryste hon. Nä, det är säkrare i bilen också, detta verkar ju farligt. Hjördis var redan på plats i bilen, och jag tackade ödet som hittills gjort att hon inte var rädd vare sig för åska, blixtar eller gevärsskott för den delen.

Detta var inget vanligt oväder och de omgivande bergen gjorde säkert att det planterade sig så stadigt just här. De få metrarna till bilen räckte för att vi skulle bli dyngsura. Men jag var ändå glad att vara på väg därifrån. Efter några kilometer for vi ut ur ovädret. Skönt. Hemma var det osäkert om det kommit nåt regn alls.

Visst var det mäktigt med de kraftiga blixtarna men jag tycket det verkade farligt också. De kan ju slå ner eller hur?

Nu var dagen äntligen kommen när min axel varligt men bestämt skulle övertalas att vara snäll och inte värka. Det fanns inga tecken på självläkning och jag var innerligt trött på denna kroppsdel. Clotilde fanns i Rustrel, den by där Pussy tillbringat de lyckligaste och flest år i Luberondalen. Månne detta bidrog till hennes negativa attityd idag - jag fick stålsätta mig för att vare sig låta hennes humör gå ut över mig eller övertolka hennes ord och gester - jag var utlänning och jag visste inte riktigt egentligen...Fönstren i bilen skulle vara nervevade istället för luftkonditioneringen - något jag bestämt motsatte mig - nej skulle hon åka i min bil fick hon vackert finna sig! Det var Hjördis som led värst av värmen. Basta.

Ja den här onödigt stora bilen, den var väl dyr förstås...bäst var ju att ha en 2CV som alldeles räckte i regionen! Förresten verkade jag lite osäker, var jag ovan att köra den kanske?

Gnisslande av irritation och axelont, bet jag av att dessa smala vägar var mig obekanta, jag hade väl ändå kört ca 3000 kilometer vid det här laget...jag avstod från att fråga om hon nånsin kört längre än till Avignon eller Marseille. Dessutom skulle en 2CV inte fungera alls i Sverige, med sina vintrar och snöiga vägar. Att den inte ens skulle gå igenom bilprovningen gottade jag mig åt - men bara i tanken.

Nå - Clotilde! Äntligen! Det kändes som jag mött min frälsare. Jag vet, det låter lite överspänt, men att bli avbördad denna plåga var som en religiös upplevelse.

Hon rättade till nacken, där några kotor förskjutits och som jag lidit av i säkert ett år, av bara farten. Akupunktur med el, ajajajaj - men efter tre dagar var 85% av värken borta!

Jag bokade genast en ny tid, detta underverk till kvinna skulle göra mig till en ny människa.

Just som jag trodde mardrömmen var över...kom nästa överväldigande upplevelse.

Dagen efter frälsningen skulle jag ta mig till Gordes, ett underverk till stad som också låg i regionen. De flesta byar av storlek hade antingen ett slott eller en kyrka eller båda, från medeltid eller tidigare. Man åker längs en relativt smal oansenlig väg, som slingrar sig uppåt, och voilà - här tornar upp sig en mur, ett slott av sorten man ser - tecknad - i Disneyfilmer!

Hela staden klättrar längs en bergssida och ståtar med ett slott med drag av romansk stil med inslag av tidig medeltid. En magnifik utsikt över landskapet. Det är märkligt andäktigt.

Tyvärr har turistsäsongen börjat, något man varnar för tom i guideböckerna, så det är svårt att parkera men vi åker en bit upp i byn och hittar en plats där jag kan både föda och rasta Hjördis.

Bäst att hon fått sitt innan vi sätter oss på en restaurant. Det brukar leda till den trevligaste lunchen. Samtidigt är det jättetrevligt att ha sällskap. Jag är uppriktigt glad över min hund som kan vara med mig. Att ha henne som sällskap hemma var ju en självklar glädje, i skogen, på svamppromenaderna och i soffan. Men att hon skulle vara så trevlig som ressällskap det anade jag inte. Jag hade inte rest utan henne men hon är dessutom en verklig tillgång. Hon kissar inte gärna på dessa så ofta förekommande stenlagda gator, så vi har båda lärt oss att se till att hon får kissa på en gräsplätt innan vi går in i byarna. Är man uppväxt på landet, där det bara finns en plätt med asfalt, sitter det i tassarna att gräs eller barr möjligtvis täckt av snö är ett underlag för att kissa på.

Man ska heller inte underskatta den möjlighet till social kontakt hunden är. Hemma i byn är barnen överväldigade över en riktig dalmatiner - precis som i filmen - och är inte rädda heller. De andra byrackorna - ursäkta, men det är mest äkta bastader i byn - har nu nådigt accepterat den nya inkräktaren, man nosar belevat och bara markerar med nåt skall för syns skull. Smedens hund, som är ute på jobb hela dagarna, har en liten bjällra runt halsen och vi hör honom komma när vi stängt dörren för kvällen. Då får Hjördis gå ut och träffa honom -månne en ny pojkvän?

På besök i staden börjar man känna igen oss. Rättare sagt Hjördis, hon är tillräckligt utmärkande och kanske matte i andra änden av snöret får en släng av igenkännande? Två personer har sprungit efter oss och sagt: visst är det Annis? Jag såg hunden...

Ofta blir Hjördis klappad av attraktiva hanar av människoart men jag har ännu inte lyckats lista ut hur jag ska dra nytta av det.

Oväder och smala vägar och fransmäns fatalistiska livssyn, ja det var något jag trodde jag hade förstått efter en vecka. Men ett äventyr kvarstod; vägar som inte skall beträdas med bil...

För att säkra min återfärd till Rustrel för min nästa behandling, bestämmer jag mig för att ta den vägen förbi vid min nästa utfärd. När jag kört rakt uppåt en bit och det börjar gå rakt nedåt blir jag plötsligt osäker; varför står det ingen skylt med Rustrel??  Jomen där står det en, en hårnålskurva till vänster, ganska brant - var det här vi åkte Pussy och jag ?

Jag vänder nere i byn Gignac, kör uppåt igen, och tar av vid en brant väg, smal javisst med det är väl inget nytt. Eller är den här smalare - ja det är den! Definitivt smalare och nu blir det än värre. Asfalten räckte väl i 50 meter men nu är det lera och grus som dominerar, brant är det och det stupar på min vänstra sida ned mot dalen, jag ser inte vart jag är på väg, det slingrar sig för mycket.

Absolut ingen möjlighet att vända bilen finnes.

Nu gäller bara att inte komma i panik...någon gång tar det väl slut, jag åker den ena slingan efter den andra, vägen blir sämre och sämre. Trädrötter och gropar djupare och djupare, med andan i halsen och en tyst bön på läpparna landar jag mitt i en vinodling. Vägen tog bara slut, men här var det platt i alla fall. Nu vågade jag inte mer, det rann visserligen ned en liten väg än värre än den jag just besegrat men nej ,inga fler slingrande lervägar...Beslutsamt vände jag bilen och med stor sinnesnärvaro skumpade jag så långsamt jag kunde över groparna och trädrötterna, upp på den slingrande remsan och körde långsamt på utan att titta mer än rakt fram. Halvvägs uppe möter jag ett litet sällskap tyskar med vandringsstavar i händerna - ett tag trodde jag de skulle börja joddla - och jag hälsar glatt nickande med huvudet, och landar säkert på de sista 50 asfalterade metrarna. Jag bestämde mig för att aldrig mer prova småvägar och jag är fortfarande stolt över min sinnesnärvaro. Kanske berodde det på brist på alternativ.