En förlorad värld och en generation som förlorat
Jag är en alldeles vanlig medborgare. Eller också är jag inte det för jag är en sådan där som inte äger nånting. Om nu ägande är något man gör när man har lån på 100% av det man skulle kunna äga. Jag hyr. Min mor var en klok kvinna, hon anmälde mig till SKB, ett kooperativt bostadsbolag, där alla får hyra, alltid i den ordning du köat.
Jag hyr också ett lantställe. Jag trodde att det bästa jag kunde önska mig, var att äga ett hus i skärgården. Men idag inser jag att jag är lyckligt lottad som inte äger nånting, för min skuld skulle göra idag att jag ginge under.
Kan man verkligen inte ha roligare än att betala dyra lån? Varför hyra av banken när du kan hyra av ägaren? Eller förvaltaren?
När jag växte upp var det en generation före mig som uppfann friheten. Friheten att utbilda sig, att ha sex t ex. Säkert är att det var mycket frihet i jämförelse med tidigare generationer.
Jag utbildade mig också. Som de. Jag läste på universitetet. Som de. Jag läste språk. Filmvetenskap. Media. Konstvetenskap. Humaniora. Jag vill jobba kreativt. Jag sökte jobb på SVT, STV som det hette då.
Det fanns inga jobb, bara vikariat. De hade när de startade STV släppt in ett halv demonstrationståg, som Guillou uttryckte saken. Det var sant. Alla som jobbade där var födda på 40talet.
Jag var medlem i den där mellangenerationen. Som kom strax efter. Som tog efter 40talisterna men som inte fick plats. Som var en sådan där som alltid jobbade i projekt. Som inte fick fast jobb. Som inte tyckte att det var läge för familj. Eftersom tryggheten saknades. Som inte nödvändigtvis ville äga. Som inte tog lån.
Är vi vinnare eller förlorare? Klart är att jag idag är nöjd med att inte sitta i en skuldfälla, men inte vare sig stolt eller nöjd, inte i omvärldens ögon.
Men fri är jag. Fri från skuld. Tom studielånet är nu, vid femtio års ålder, betalat och klart.
Men det är en frihet med reservationer i omvärldens ögon.
Dagens kris är väl ett resultat av bankernas dåliga omdöme. Att de hellre lånade ut än lät bli. För att pengarna skulle vara i arbete. Liksom att man lånade till 100% av kostnaden. Trots att man visste att kostnaden eller priset aldrig är en fast. Alltid rörlig. Alltid beroende av efterfrågan. Som varierar över tid.
Är man misslyckad om man inte "äger" stora våningar på fina gator i Stockholm? Eller villor i fashionabla förorter. Finns människor som aldrig tappar fart, eller fotfäste för den delen.
Kanske jag blev människa i alla fall?
Fast det syns ju inte utåt.
För jag äger ju ingenting.
Älgjakt och morske män
har jag föga erfarenhet av jakt så jag är inte så intresserad.
Men när de kommer åkande på sina fyrhjulingar och med vapnen i högsta hugg
då strålar de av något outgrundligt.
Kanske har män idag svårt att hitta sin mansroll? Då skulle jakten vara en självklar
manlig syssla där de hittar sin roll?
Här på ön finns inga kvinnliga jägare. Det finns kvinnor/kvinna med i jaktlaget men hon går
i drevet, man undrar varför hon inte jagar själv.
Fast det kanske inte går för sig...
Stormvarning och älgmöten
Höstens första riktiga storm, fast det var nog mest i byarna. Visst drog det
riktigt runt knuten men framförallt ville man ju helst stanna hemma.
Ligga i soffan med en bok - alla goda böcker man nu fått med bokbåten -
och med hunden vid fötterna och en filt.
Men hunden ska ju ha sitt och idag blev det en dag att minnas.
Vi gick vår lilla trista vända, det var mulet och duggade. Det kraftiga regnet
som sedermera var rådande hade ännu inte startat.
Jag fick en känsla av att något bröts snett bakom oss, men trodde snarast
att det var något gammmalt träd som föll för vindens kraft.
Min första tanke var VA! en häst mitt i skogen!
Framför mig, endast tjugo meter, fick en älg upp farten och drog iväg.
Så gjorden även Hjördis som satte fart efter älgen. Då dök ytterligare en älg
upp, ännu närmare mig. Vi var alla på väg åt samma håll...
Hjördis sprang efter de två jättarna, jag efter. Men deras framfart var inte särskilt
snabb eller panikartad, hade inget av flykt över sig. Hjördis verkade mest undrande
över djuren och kom snällt till mig när jag lugnt ropade på henne. Hon skällde inte
heller försökte inte driva eller ställa älgarna.
En mäkta stolt matte kopplade sin hund och fortsatte lugnt hemåt.
Nu skulle de ha sett oss, de som anser att jag har min hund lös för mycket i
skogen. Ha!
Mellan svampar och maktmissbruk i sin finaste form
sett till att sporerna fått den fukt som behövs för att kunna utveckla sin läckra svampar.
För att inte vara för ivrig - som man är varje gång det ska skördas något nytt - har jag undvikit
mina säkraste svampställen. Säkra för kantareller vill säga - för när jag gör en redig genomgång av
de olika lokaliteterna så har karljohan översvämmat markerna. Många många jättestora som tyvärr
missat sista bäst-före-datum. Men det finns fortfarande tid kvar för det kommer nya små godingar av
lite mindre storlek.
Karljohan bytt plats med gul kantarell på favvolistan. Kantareller är urgoda direkt från skogen
i pannan, men är inte så goda att frysa eller spara. Karljohan däremot förlorar inget på att torkas -
en risotto mitt i vintern på egentorkad kj är mumma för själen!
Jag undrar om glesbygdsfrågor omfattar förekomsten av innevånare som har sina egna enklaver.
Där sitter de och de tittar INTE ut på resten av världen. Nej i sin isolation utvecklar de sina egna
idéer om världen - sett ur ett enda perspektiv. Nämligen sitt eget.
Glöm samverkan. Glöm hänsyn. Glöm vänskap. Glöm samarbete.Glöm dialog.
Nej glesbygdsspunken odlar sina egna värderingar. De står på tillväxt i en unken källare där ingen jävel
kommer in! Tyvärr har gsp oftast den obehagliga uppfattningen att den ska torgföra sina alldeles privata
intressen i diverse sammanhang. De dväljs ofta i olika föreningar där de anser sig vara oumbärliga och
nyttiga. Där för de fram sina synpunkter och eftersom deras medmedlemmar inte är lika inåtriktade och dras
med diverse försvagande egenskaper såsom försynthet och snällhet så bemöts inte gsps utspel. Nej
man rister av obehag och väljer att vara tyst. Ofta har gsp en tendens att inte lyssna - sic! - så det blir inga dialoger
(se ovan) utan de lyssnar bara till sin egen röst. De är än mindre LYHÖRDA så de läser inte heller människors
kroppspråk och ser att de faktiskt inte får något gehör och kör obekymrat på.
Har man otur i ett glesbygdsamhälle kan gsp skapa en massa problem där de fram i utkanten i sin värld.
Ibland får de föra fram sina åsikter i sammanhang där de inte ens skulle vara från början. De tror sig också
representera sin bygd eller sina medmänniskor....Trots att det är i praktiken ingen som har förtroende för dem.
Det bekymrar inte gsp - nej då! De fortsätter oförtrutet med sin gärning.
Har man ännu mera otur har gsp skaffat sig ett forum för sina åsikter - då kan det blir riktigt jobbigt!
Gsp tar inga diskussioner. De är helt oförmögna till att ta in andra vinklingar.
Varning utfärdas! Tyvärr är enda sättet att avväpna en gp vassa vapen och attack! På dom bara! Dom kan inte
tillåtas fortsätta. De lämnar ruiner efter sig. VAR modig! Reagera!
ÄR det viktigt att ha tråkigt?
läsa olästa böcker i min bokhylla. Ni vet hur man gör...man tar de ambitiösa
titlarna på bokrean (när man nu bevistade bokrean, numera helt ointressant)
och sedan infanns helt enkelt inte lusten.
Nu har jag bestämt att jag ska läsa så som jag tror att författaren vill att boken
ska läsas. Jag försöker också att verkligen fokusera på min läsning och läsa
noga formuleringarna.
Flera av dem jag läst har varit tråkiga men har ändå gjort sin tjänst.
Är det nödvändigt att ha tråkigt? Ja livsviktigt rentav?
Är en förbättring av både villkor och miljö alltid efter att man haft så in
i döden tråkigt att det MÅSTE till en förändring?
Klart är att längtan har sin plats, annars tror jag inga förändringar sker.
Själv är jag en ganska dyster figur, inte alltid men om jag har brist på
stimulans och trevligt sällskap så blir jag såååå trist.
Tills vidare försöker jag nu att skaffa ett jobb där jag får satsa ordentligt,
göra det jag faktiskt är bra på och jobba intensivt för att ledigheten ska få
ett högre värde.
Jag har flera gånger i mitt liv gjort felet att gjort festen till vardag, fattas bara
att jag skulle bli champagneprovare också för att sabba den njutningen!
Jag har gjort paradiset till en sopstation för de flesta saker jag gillat genom åren!
Men nu ska jag vända åter. Jag ska försöka bli gäst igen och välja mina njutningar
bättre.
Annika Lantz som vattendelare
Roligt är det att lyssna på henne.
Hon berättar gärna och ofta skillnaden mellan de olika kanalerna, där P1
alltid får sig en känga..eller publiken.
Hon får hatmail säger hon från många oavsett medium, men från P1 publiken är de
så välformulerade. Som ett sätt att avskärma sig, man har inte så nära till sina känslor säger Annika.
Jag ville jag vore så nära ett skratt - ett fniss lika ofta med Annika - när det gäller fyrkantiga
och tråkiga människor.
Annika L får mig att skratta så gott! Hon har precis min humor, självironi och formuleringskonsten
är strålande! Varför är det så roligt undrar jag ibland - jo hon får in helt irrelevanta fakta att verka helt
avgörande...Där kom jag i bomullsklänning...jag ljög och sa att...man SKA ljuga i sitt CV för då får man
bevisa att man kan...VA? Hur suverän är inte den logiken??? Ingenting kan rucka mig...en katastrof tvingar
mig att byta ton, att bara ligga i fosterställning och skrika är inte bra radio haha...HAHA...Är jag lycklig? Nä -
SRs främsta varumärke - inte blir jag lycklig, jag kan inte ge mig cred för det jag gör. Varför får du prata med min terapeut
om...Nu får jag prestationsångest att jag inte är lycklig..
Hon gillar inte att bli intervjuad, det märks. Men hon har skruvade formuleringar och åsikter...
Hon är bäst!
Jag skulle vilja veta vilka som retar sig på henne och varför...
Det säger en hel del om vem man är. Eller? Oklart hur? Som Annika själv skulle säga fniss fniss...
Rävlek...
i mer obanad terräng.
Så i dag hände nåt fantastiskt! Vi mötte en rävunge ute i skogen och Hjördis och
denne började leka! De rullade runt och nafsade varandra och sprang ifatt!
Allt under en orolig mänskas blick som hade räven på 20 cm avstånd...vid tillfällen.
Ack - jag såg ju och hörde att det inte var någon kamp på liv och död eller ens att
det var aggression men rädd, det var jag! Att någon av dem skulle skadas.
Under rop och försök att haffa min lekande hund, sprang de nerför en liten kulle och
då lyckades jag få Hjördis att komma tillbaka till mig.
Synd att man inte tog fram kameran istället förstod jag efter att ha talat med Djurakuten.
De lugnade mig och sa att det var ovanligt - och roligt - men ofarligt. Ungefär som två valpar
som leker bara...
Litet porträtt av en viktig figur
Om jag poserar så ser jag ut så här.
Jag tränar på att sitta fint och att hålla balansen.
Världen därute är ganska kall och blöt...
Här är jag alldeles liten och ser avvaktande ut. fast det gick över ganska fort.
Hjördis och jag bor ihop på Möja. Det är en bra plats att bo om man är hund, ibland är det bra också om man är människa.
Nu ska Hjördis få en ny matte eller husse. Vi ska försöka utöka vårt livsutrymme och det betyder att Hjördis ska få bo ihop med
någon annan när matte är ute och jobbar. Ibland kommer matte att vara i Europa och på sikt ännu längre bort och då ska hon bo
hos någon annan.
Vi har hittat en person som gärna vill vara extramatte säger hon. Ännu så länge vet vi inte om det fungerar men det ska undersökas.
Utkast: Hur fungerar ...
Hur fungerar egentligen ett levande starkt samhälle? Hur ser det ut med ett land, en stat, en kommun där man lyfter fram varandra, stöttar och hjälper och finns för varandra?
Ja det kan man fundera på i ett småmörkt litet samhälle som mitt. Initiativ ses som hot mot de små samfund man redan har. Varför tänkte inte vi på det...? Vi tar frågan som vår! Vi tar över, vi gör den till vår! Vi är ändå mer skickade att driva den! Det är ju vi som...trots allt är det vi som kan...eller vad ska vi annars göra? Har vi inga egna idéer får vi ta dem som andra kläcker!
JA!
Vi har gjort det igen! Vi presenterar idéer och projekt i andras namn som våra egna! Så tror ju ändå de flesta är det är våra egna.
Det finns små små människor i det lilla lilla samhället som inte själva kan driva fram sakfrågor. Nåmenvisst, alla är väl inte Gnosjö!
Så dödar man effektivt den kraft som kanske kanske finns därinne i det lilla lilla samhället...
12 maj Skörd på ängarna
Idag var det allvar. Nu skördas brännässlor, världens nyttigaste växt. Men också vild broccoli,
förvildade svartvinbärsblad, johannesört, gökärt och skogsviol - de sista för sin skönhets skull.
Grönskan är vackert ljus och björkens blad är nästan helt utslagna.
Den viktiga kontrollen av blomningen av liljekonvaljerna (lite för tidigt) genomfördes också.
med lite sorg i hjärtat ser vi att gullvivorna är helt utblommade nu, som vackrast med sina höga stjälkar.
Middagen blev i skördens tecken; kajplök i sallad och lätt förvälld broccoli.
Givetvis med den dagliga dosen nässelpulver.
Vi funderar på hur styvmorsviolen står; kanske en hemlig utflykt väntar för att hitta dem. De liksom skogsviolen bleknar inte i färg vid torkning och är vackert att ha i sitt té.
6 maj Lokala småttigheter
I den lilla lilla världen värnar man om sitt lilla lilla utrymme av mark och omkringliggande områden som man svartsjukt bevakar.
Hit söker sig med förkärlek en sorts månskensbönder som tror att man kan överleva här och njuta av naturen och de rika tillfällen till tystnad.
Hit söker sig också strebrar och nyrika som med sin entreprenöranda antingen utnyttjar de som blir imponerade av pengar och stora trutar. Eller helt enkelt kör över dem med sin överlägsna attityd. Som konstigt nog alltför många låter ske - de flesta tyst ändå - för pengarnas skull.
Många åsikter stöts och blöts vid köksbordet. Många arga nävar slås i samma bord. Nu j-ars!
Många HAR ändå genomskådat våra vänner med pengarna, men tiger.
Det är ändå inte värt besväret. Så länge det inte handlar om att gå på min mark, fiska på mina vatten eller tappa från min brunn.
Trots övergrepp på enskilda. Trots rena skamgrepp för att få sin enskilda vilja fram. Trots att mobbing finns både med vuxna och barn. Trots att det skapas djupa klyftor och allvarliga konflikter.
Så skapar man ett osunt samhälle. Så låter man makten växa hos den orättfärdige. Så låter man grannen slå ihjäl sin fru eller sparka sin hund. Eller barnen. JAG har inte sett nåt.
Kryddträdgård 24 april
Vill du bli lycklig ett kort tag; gift dig
vill du bli lycklig lite längre;skaffa barn
vill du bli lycklig hela livet; odla en trädgård
Nu skall detta påstående undersökas. Idag har jag inhandlat torvmull att grunda min rabatter med. Sedan skall där strös planteringsjord och så/plantera vackra blommor och stiliga buskar, tillika kryddväxter som sedan skall växa så det knakar och sprida skönhet och glädje.
Det pågår frösådder i söderfönster och det sysslas ständigt med att förse de små groddarna med fukt och kärlek.
Jag har sedan jag kom till ön petat ner lökar från hyacinter, påskliljor i krukor och primulor. Dessa utökas alltså år från år och det är ett enkelt sätt att bevisa att man är en trädgårdare någonstans där inne. De kommer faktiskt upp varje år och glad blir man!
Provence day by day II
Fransmännen och deras förhållande till mat och vin är ju en historia för sig. Jag älskar själv både det ena och det andra, men har fastnat lite i ett märkligt konsumtionsträsk.
Visst jag har alltid gott vin och en ostbit hemma, jag äter ju en hel del frukt, så det är lätt att förse sig med dessa varor, hela dalen är ju som paradiset självt med persikor, aprikoser, körsbär, jordgubbar och inte minst den rödgula melonen med grönt skal, saftig och god.
Det finns ingen ugn, visserligen är inte det livsnödvändigt, men jag inser att jag lagar mycket mat i min ugn hemma, för jag saknar den nu. Så alla läckra grönsaksrätter jag skulle ha lagat i ugnen, blir max en ratatouille på spisen, och sedan inget mer. Annars blir det mest sallader och kallskuret och ost förstås!
Jag har däremot utvecklat en vurm för desserter. Desserter i små burkar. Dessa återfinnes i sådan riklig mängd att man inte till slut förstår eller ser vad som är vad.
Jag har nu börjat orientera mig bland cremedesserterna parallellt med fruktyoghurten. Jag har provat chokladmousse, chokladcreme, chokladfondant och chokladpudding samtliga av flera märken och av många olika tillverkare. . Motsvarande för creme caramel, tom en variant som man skulle ställa in under grillen i några minuter...cremer med smak av mocka, kola, vanilj och kaffe. Alla med mer eller mindre grädde och socker och sirap och...
För att inte tala om alla dessa fruktyoghurtar. När man ser reklamen på TV så förstår man att denna produkt i princip tar hand om din hälsa, liksom att den skänker livsnjutning och att den bevisar att du tar hand om dina barn som du ska. Den hjälper dig att gå ner i vikt och den hjälper dig att få din mage att må bra, den hjälper dig också att få i dig alla vitaminer.
Jag har hunnit prova en hel del av alla dessa, för i min nit att försöka höja kvaliteten på min föda, har jag strukit godis och choklad. Och jag kan inte baka fruktpajer i - nej just det -ugnen - så då har jag lurat i mig själv att de små burkarna är bättre för mig än godiset.
Fan trot. Men jag kommer alltid hem med ett urval och klämmer i mig ett par tre stycken varje kväll, till dessert.
Dagens burk av franska desserter...blir dagens clou!
Jag har hittat ett fält med solrosor! Inte så att de växte tätt , men de utgjorde vackra utropstecken. Jag vågade inte plocka en hel bukett, även om jag ville, bäst att vara försiktig med bönderna och markägarna. Det är inte Sverige med din allemansrätt .Än så länge har det gått bra, jag vinkar alltid glatt och hälsar om vi är på nära avstånd om jag möter nån på traktor eller så. De känner nog igen mig -och Hjördis förstås - och promenerar med hunden är inte nåt man gör heller. Har inte blivit utskällda ännu...av andra än bastarderna förstås.
Jag har också tittat på andra boenden - inte med nån större framgång för det kostar skjortan!
Min ängel Clotilde kopplade ihop mig med en österrikiska med ett fantastiskt hus med pool, inte långt från Clotilde. Men ack - vad det skulle kosta mig vågade jag inte ens fråga. Det är så intressant hur man bygger här, finns förstås skäl till det men ändå. Manshöga murar, grindar och små fönster och tjocka murar. Ingen insyn alls, inga stora fönster med utsikt. Små fönstergluggar och instängda trädgårdar.
Likaså örnboet eller den anläggning som Roland hade, otroligt vilket ställe. Fint visst, men inte för mina behov egentligen. Jag behöver lite förströelse också, som TV t ex. Jag tittar ju alltid på TV om jag är hemma och det är jag ju...mitt sociala liv är inte så utvecklat ännu...
Men jag hoppas att det ska komma att utvecklas lite grann i alla fall.
Idag har jag plockat en hel bukett med solrosor. Det fanns ju mindre modeller som passari den enda lilla vas som finns här. Fantastiskt! Det känns lyxigt och annorlunda!
Gjorde en evert idag, for iväg för att bara köpa bröd och kom hem en timma senare efter en ofrivillig rundtur. Blev bryskt stoppad hundra meter från boulangeriet i Viens, min närmsta by med denna facilitet. Fick köra en nedre väg och kunde köra med nöd och näppe genom byns smala gränder.Men hur skulle jag ta mig tillbaka? Den väg som är genast var ju stoppad.
Nu vet jag ju att det finns många olika vägar kors och tvärs men jag kan inte påstå att jag egentligen vet hur de slingrar sig. Detta bekräftades tydligt nog när jag skulle ta en annan väg hem...en timme tog det att köpa ett ynkligt litet bröd.
Bokbåt
Trevlig service är det. Vi har ett eget bibliotek men det är nu utrotningshotat. Nya kvastar sopar i kommunen och
då sparar man på den lilla service som finns på orter som vår. På vintern är det ju ett litet sömnigt samhälle,, knappt märkbar i den stora världen.
På sommaren överfalls den av turister från när och fjärran som vill ha en massa tjänster o service o mat och glass och gärna stora bekväma hotell och havsbad och trevliga urinvånare. Inget av detta finns att tillgå i någon riklig mängd. Motvilligt driver man restaurang eller hyr ut sin stuga till främlingar. Egentligen är det skönast utan folk tycker många. Inga som går över ens gräsmatta eller går mitt på landsvägen när man ska fram med fyrhjulingen eller moppen, eller bilen ibland.
Det blir en konflikt mellan sommarparadis och livsmiljö. Man måste ju leva också. Så det finns gott om folk som köper och säljer sina sommarhus varannan sommar, det är nya partners och nya konstellationer.Varje gång ska husen inredas och renoveras enligt den nya ägarens smak och inredningsprogrammens trender. Mycket jobb för hantverkare.
Daydreams
Jag har sått örtfröer för första gången i livet. Ja visst har jag försökt så baslika i krukor till husbehov, men det har inte blivit den rika skörd jag hoppats.
Många är de som utropat på tal om att odla basilika:
- OH det växer som ogräs! Man vet inte vad man ska göra med allt till slut!
Kul för dem jag har absolut inte lyckats. Ännu. Jag har inte givit upp!
Friskt mod!
